Jobba som volontär utomlands – det mest givande som finns!

Det ligger en speciell tillfredsställelse och glädje i att jobba som volontär. Om jag skulle våga mig på att gissa så skulle jag säga att det beror på att man får minst lika mycket som man ger. När man jobbar på ett vanligt jobb får man ersättning i form av lön och det är i och för sig trevligt, men ofta är det inte mer än så. Man kanske får stå ut med jobb sena kvällar och helger, gnidiga tanter som vill ha rabatt på gräddfilen för att den har kort bäst-före-datum, sega och uttråkade arbetskamrater som borde gått i pension för hur länge sen som helst och gud vet vad mer.

Nu ska jag inte säga att det inte kan vara tufft att jobba som volontär, men det hårda och jobba uppvägs av hur givande det är. Man jobbar med och för människor eller djur som haft det tufft i livet och vars liv blir åtminstone lite lite bättre av att du finns där och gör vad du kan. Jobbar man som volontär utomlands har man också den äran att leva och jobba i en helt annan kultur och får på så sätt uppleva en mängd nya traditioner, lukter och smaker, samt inte minst ett annat språk.

Jag skulle önska att alla tog chansen att jobba som volontär åtminstone en gång i livet. Jag minns med värme och glädje de månader jag tillbringade i Cusco, Peru, där jag jobbade som engelsklärare för vuxna peruaner. Jag var ganska skeptisk innan jag började undervisa, för jag tycker inte att jag är så bra på det och jag var rädd att de skulle se rakt igenom mig och tycka att jag var en bluff. Men oj vad jag misstog mig. Från ögonblicket jag klev in i lektionssalen hade jag 10 par ögon som stirrade beundrande på mig och en samling vetgiriga vuxna som ingenting hellre ville än att suga i sig av min kunskap. I deras ögon var jag fantastisk som pratade engelska så bra och hade kommit ända till Peru för att undervisa dem. Det spelade ingen roll att jag inte var utbildad engelsklärare och att engelska inte var mitt modersmål – jag var deras idol.

Vår tid tillsammans blev inte alltid lätt, men helt underbar. De var vetgiriga, men de flesta hade otroligt svårt att ta till sig engelskan. De läste på kvällstid, efter jobb, övriga studier eller vad annat de sysslade med på dagarna, och det var inte alltid de hann till lektionen till tid eller hade ork att vara fokuserade en hel kväll. Men de var alltid glada och entusiastiska och försökte sitt bästa. Jag minns en tjej som var rätt hopplös. Hon kom alltid sent, hade aldrig gjort läxan och verkade inte förstå någonting, och hon gjorde mig rätt irriterad. En gång när jag kom tidigt till lektionen var det redan an av de andra eleverna där. Jag tog chansen att fråga henne om den hopplösa tjejen, om hon kanske visste varför hopplösa tjejen var så hopplös som hon var. Hon berättade då för mig att hopplösa tjejen var ensamstående mamma som tog hand om sin son på något år, samtidigt som hon fick sköta sin sjuka pappa och hålla ihop sin familj, eftersom hennes mamma gått bort. Då kände jag mig rätt usel som hade mage att vara irriterad på henne för at hon inte gjorde sin engelskläxa. Kvällskursen var säkert hennes andninghål, och det var inte engelskan som var det viktiga, utan att komma bort och känna sig som en vanlig vuxen för en liten stund.

Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om mina olika elever, och flera av dem har jag kontakt med ännu i dag, på mejl. Erika som var klassens stjärna och ville bli språklärare, Nancy som inte var någon stjärna men alltid skrattade och berättade roliga historier och som sedan åkte till USA som utbytesstudent, Zara som redan jobbade som engelsklärare (men kunde mindre engelska än min 8-åriga kusin), Alan som var någon av en Don Juan och stötte på mig ungefär varenda lektion, Henry som jobbade på något obestämt storföretag som ingenjör men som fnissade som en liten skolflicka vid varje tillfälle och många fler. Vi umgicks även en del på fritiden: de ville absolut ta mig ut och dansa, så en kväll efter att lektionen var slut gick vi ut på restaurang och åt middag för att sedan gå vidare till ett diskotek och dansa halva natten. Vi hade också en avskedsfest i samband med min sista lektion och det kändes lite sorgligt att på något sätt överge dem, även om alla visste att det var dealen från början.

Förutom själva volontärarbetet så fick jag chansen att uppleva en massa andra saker i Cusco med omnejd. Vandringen längs Inkaleden till Machu Picchu var förstås en riktigt höjdpunkt, liksom alla de människor jag träffade och umgicks med under mina tre månader där.

Som ni förstår kan jag å det varmaste rekommendera alla att åka på en volontärresa. På Blueberry har vi precis lanserat en ny
äventyr- och volontäravdelning där vi kan erbjuda en massa spännande resor världen över. Dessutom har vi ett suveränt erbjudande just nu: du får 1000 kronor rabatt på resor som är 7 veckor eller längre, och 500 kronor rabatt på resor som är kortare än 7 veckor. Detta gäller för nybokningar av resor som startar under 2009 och där bokningen är oss tillhanda senast den 8 juni.

Ta chansen och åk, och tveka inte att höra av dig till oss om det är något du undrar över!