Dans, dans, dans, från Sevilla till Brasilien

Blueberrys Hanna är just nu i Senegal på semester. Förutom att ta det lugnt och vila upp sig misstänker jag att hon kommer att dansa en hel del. Hanna är nämligen danstokig, särskilt i afroinspirerade danser. Glädjen och passionen för dansen i kombination med att jobba på en resebyrå som ordnar äventyrsresor har fått Hanna att sätta ihop en riktigt cool dansresa till Brasilien i höst. I två veckor kommer ett gäng dansglada resenärer shaka loss i afrobrasilianska danser och se hur dansen satt sin prägel på hela kulturen i Salvador. Jag blir lite sugen, ska jag erkänna, trots att jag är ganska usel på att dansa. Jag tycker att det är kul, men dansar nog väldigt ”svenskt”. Ni vet, jag rör mig lite lagom till musiken på dansgolvet om det spelas någon lagom svängig låt, typ schlager eller Madonna. Själv förstås. Bjuder någon upp mig tackar jag raskt nej, för det vore pinsamt att behöva visa hur dåligt jag kan bugga/valsa/foxtrotta eller bara stuffa runt med en partner.

När jag var på språkkurs i Sevilla var vi på en flamencouppvisning en kväll. Det var riktigt häftigt att se hur de vackert och traditionellt klädda kvinnorna och männen stampade sin väg över dansgolvet i en uppvisning som liknade en uppvaktning, en stark och eldig sådan. Efteråt bjöd de upp delar av publiken att dansa med dem, och naturligtvis tog en av männen tag i mig och svepte upp mig på dansgolvet. Jag försökte protestera, men det var inte lönt. Med minst 50 par ögon på mig fick jag mer eller mindre glatt finna mig att leda runt på dansgolvet som en trasdocka. Nu var min danspartner så skicklig att det nog inte spelade så stor roll vad jag pysslade med, men jag kände mig ändå väääldigt odansant och svor ett tyst löfte att jag skulle lära mig att dansa nånting, någon gång. Sedan dess har jag gått en grundläggande buggkurs, som jag slutade hänga med i efter ungefär halva kursen, men ganska kul var det faktiskt. På mitt bröllop lyckades jag hävda mig i bröllopsvalsen och till och med en foxtrot med morfar. Men så värst naturligt känns det inte. Och glädjen, den där dansglädjen som Hanna och så många andra känner, den kommer jag nog aldrig att förstå riktigt.